Sussi Norberg | Allas.se

För mig har detta varit utsikten både morgnar, kvällar, sommar och vinter på landet i 35 år. Det har varit fint att alltid ha denna brygga. Det har lekts, solats, badats, yogats, ätits och fikats här i veckor varje sommar. Timme för timme har utsikten ändrat skepnad i nyanser beroende på årstid och väder. Stilla vatten under sensommarnätter, krusningar i vårvind, gnistrande is och dimhöljda mornar.

Nu är platsen inte vår längre. Efter många år av tankar, samtal och tvekan har vi landat i att det är dags att släppa taget. Att vilja något annat. Även om det finns en lättnad i beslutet, finns det också ett vemod. För det är inte bara ett hus vi lämnar, utan en väv av minnen som sitter i väggarna, i marken, i bryggans plankor.

Det är där våra döttrar växte upp på sommaren. Där vi gått samma stigar om och om igen. Där de lärde sig segla i viken, hoppade från bryggan tills solen gick ner. Det är där frukostar dukats fram i morgonsolen, där sagor lästs högt i kvällsljus, där kortspel avlöst regniga eftermiddagar och grillkvällar dragit ut i evigheten.

Men livet rör sig vidare, och vi längtar efter något nytt. En annan plats som passar vår familj i den form den har nu, med vuxna barn, nya livsskeden, andra behov. Hus och tomter behöver omsorg, och ibland växer viljorna åt olika håll. Ofta kommer en punkt där man behöver släppa taget för att något nytt ska få ta plats.

Kanske är det just så minnen bevaras bäst – när man lämnar dem med kärlek. Inte för att man måste, utan för att man vet att tiden gjort sitt. Jag kommer alltid bära med mig känslan av denna plats. Bryggan, havet, sommardofterna och kvällsbrisen.

Nu – vidare. Med tacksamhet i hjärtat och plats för nya drömmar.