Helgens inredningsprojekt

Jag försöker skapa lite känsla av vår med körsbärskvistar, då det ena minuten är strålande sol och nästa så ser jag inte ut för att det snöar. Senaste dagarna har vi haft alla väder som finns här i stan, men det är väl så det är i mars. Oavsett väder ute, så går jag bara runt och njuter. Jag har ett pirr i mig, samtidigt som jag känner mig väldigt grundad. Jag tycker att de senaste dagarna har varit så mysiga, och det ligger en känsla av förväntan i luften. Varför vet jag inte riktigt och släpper de tankarna, jag behöver inte veta varför, då jag inom mig hör "tillit, tillit..." om och om igen.

Jag njuter av att vara hemma, det ligger ett sånt lugn i luften, jag går runt och pysslar lite på min lediga dag. I helgen både startade jag, och avlutade ett stort arbete i köket. Jag har velat göra detta i flera år, men tiden har inte funnits förrän nu.

Det jag gjorde var att kakla om i köket. Kaklet har jag tittat på i evigheter, det är det vackraste jag vet, och i förra veckan kom leveransen av det.

Vårt kök är ganska litet, det är vinklar, vrår, fönsterkupor och inte inte rakt någonstans - jag älskar det. Då lägenheten är lite speciell, så vill jag förvalta historien i den, och göra den så vacker som det bara går. Den är värd något mer än ett standardkakel, och har nu äntligen fått ett handgjort marockanskt kakel som heter Zellige.

Det gamla kaklet, och det nya Zelligekaklet. Såhär ser det ut då det kommer, utan fog. Zellige kakel är en typ av terrakottakakel som tillverkas av hantverkare i Marocko. Det är handgjort genom en process som anses vara en konstform i sig, en tradition som har förts vidare av mästerhantverkare från generation till generation. Resultatet blir en yta med olika oregelbundenheter som ger varje kakel ett unikt utseende. Variationen i ton, djup och nyans ger enligt mig en otroligt vacker karaktär åt vilket kök eller badrum som helst.

Henrik var bortrest i några dagar, och jag kände i lördags att det var den perfekta tiden för att stöka runt och sätta igång med kaklingen. Med mitt eviga mantra "Hur svårt kan det vara" började riva ut det gamla och sätta upp det nya. Det fick torka ordentligt under natten, och igår var det dags för det magiska - börja foga. För mig är det då det blir på riktigt, plattorna smälter ihop en yta skapas. Zellige har lite luftbubblor i glasyren efter bränningen, det kan saknas små chip i glasyren, ingenting är rakt och man ser spår av att det är handgjort. Precis allt det jag tycker om.

Nyansen på detta Zellige heter Transparent White, då nyansen på leran som det är tillverkat av får lysa igenom lite i den vita glasyren.

Nyanserna skiftar mellan creme, rosa, grått och vitt - allt beroende på leran under glasyren och ljuset i rummet. Jag går hela tiden fram och stryker med handen över ytan, och förundras över att någon har gjort detta, och att vi nu får ha det hemma hos oss.

Jag får ofta frågan "Oj, ska du göra detta själv..." då jag påbörjar mina projekt, och oftast ska jag det. Jag är helt orädd gällande att prova på nya saker, tror att jag klarar det mesta, läser på lite om det är något helt nytt jag ska ge mig in på och blir det fel så gör jag om det.

Idag så såg jag till att ha en helt ledig dag, och det har varit så skönt. Jag var tidigt på gymmet då jag längtade efter ett riktigt bra träningspass. Sedan frukost, och då bestämde jag mig för att jag skulle gå ut på förmiddagen för att hitta en ny bra bok och en fin blus, för imorgon är det min födelsedag och på kvällen ska vi ut och äta.

Blusen hittade jag nästan på en gång. Tunn, silkig i en vacker nougatnyans med breda manchetter och vid i ärmarna. Det blir bangles i guld runt handlederna och mala i månsten och halsband i sakura agat runt halsen.

Jag stod länge och valde bland flera böcker, men valde tillslut - Döda kvinnor förlåter inte - en bok som beskrivs såhär: "Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser bor alla i samma fastighet på Södermalm. De förs samman av ett fruktansvärt dödsfall på den gemensamma gården, under den kylslagna nyårsnatten mellan 1895 och 1896. Det står snart klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning.Boken är en ödesmättad skildring av kvinnors hårda villkor under slutet av 1800-talet. Med ett oemotståndligt språk och rasande driv skildrar Katarina Wennstam en värld som myllrar av tjänsteflickor, sedeslösa kvinnor, utnyttjande män och målande beskrivningar av såväl staden som utsökta klädedräkter. En gedigen research ligger bakom Katarina Wennstams mest passionerade bokprojekt någonsin."

På vägen hem drogs jag mot en liten butik som jag aldrig sett förut, och jag gick in, och kom ut med en ny kortlek. Det fanns hur många kortlekar som helst, men min blick fastnade direkt för denna.

Colette Byron Reed har gjort kortleken som jag lägger Veckans Kort med varje söndag. Det är den starkaste kortleken jag hittills haft, då den är helt annorlunda i sina energier, och så otroligt säker i text och tolkningar. Den jag kom hem med idag känns lika stark, men helt annan i sitt språk och tolkar flera olika situationer i varje kort. Jag har redan provat den, och känner väldigt starkt för den.

Jag drar gärna ett kort åt dig om du skriver din fråga i ett DM på instagram @blushandpromise.