Gotland om våren – där själen får andas

Luften är mjukare, havet ligger nära i varje andetag, och de kalkiga grusvägarna glittrar i solen som om de minns varje steg som tagits där före mig. Vi är på Gotland för att fira valborg med vänner i deras vackra hus. Det var några år sedan jag var på ön, så det var otroligt mysigt att komma tillbaka. Det är något särskilt med att vara här innan allt vaknar upp sommarsäsongen börjar.

Efter en lång och lugn morgon i deras vackra hus, så åkte vi ner till fiskeläget i Kovik, där också det lilla kapellet ligger. Kapellet är öppet för alla att gå in och ha en stund av andakt om man vill.

Lugnt och stilla med ett vackert ljus som silas in genom fönstren. Det är så fint att få stanna upp ibland och se världen utanför som ett stilleben.

Här får tankarna landa, och nyanserna jag tycker så mycket om blir tydliga — sand, salt, blekt trä, lavendelgrå skuggor och det där blå som bara finns här.

Vi lämnade Kovik i stillhet, och tog oss till stranden.

Framför oss bredde sanddynerna ut sig, och bakom dem vilar havet. Det ligger där som det alltid gör – stilla och oändligt.

De hukande martallarna, korta, krokiga, och ändå så starka. Jag tycker om dem, då de känns som symboler för något jordnära, förankrat, men samtidigt fritt.

När vi blev hungriga tog vi oss in till Visby, och åt som så många gånger förr på Creperiet.

Sedan strosade vi runt på de smala kullerstensgatorna i en nästan folktom stad. En kaffe, kika in på bakgårdar och i några av de få butiker som var öppna.

Nu är vi tillbaka i huset och ska förbereda kvällens grillmiddag, njuta av solnedgången och ha en fin kväll tillsammans.