Jag läser en ny bok

För en stund sedan kom vi hem från en utflykt vi gjort idag. Jag längtade efter att rulla ut min yogamatta, och gjorde direkt då vi kom innanför dörren. Lugna rörelser, och sen en guidad meditation.

Alla fönster är vidöppna här hemma. Den tunga sommarvärmen som lagt sig över Stockholm får dra lite genom rummen, och bära med sig ljudet av sommar - måsarna, barnröster från gatan, och tutande skärgårdsbåtar.

Har inte melonerna varit otroligt goda denna sommar? Nu ligger jag i soffan med ett fat melon i knät och en ny bok som jag inte kan släppa. Den som följer en stjärna vänder inte om – och precis så känns det. Som att jag själv följer en stjärna genom sidorna.

"Sommaren 1914 fotvandrar kokerskan och skomakardottern Malin Blomsterberg från Skåne till Östergötland. Målet med vandringen är Ellen Keys Strand vid Vättern, och avsikten är att bli kvar. För Malin vill komma nära de stora tankarna och tänkarna, och allra mest nära författaren Ellen Key. Det blir som hon önskar, hon blir Ellens trotjänarinna, lärjunge och vän, sekreterare och förtrogna. Men med den stora tacksamheten kommer också rädslan för att inte duga, och för att förlora allt."

Jag läser om Strand, Ellen Keys hem vid Vättern, där hon redan som nyinflyttad hade bestämt sig för att grunda en stiftelse – Strands vilohem för arbetande kvinnor. Hon ville att huset efter hennes död skulle bli en plats för vila, där kvinnor som arbetat långa dagar i fabriker, syateljéer och hushåll skulle få komma bort från vardagsslitet och det ohälsosamma stadslivet. På Strand skulle de få vandra i Ombergsskogarna, se solen gå ner över Vättern och läsa en bok vid skymningsbrasan. De skulle få chans att, som hon själv uttryckte det, ”räta ut sig både andligt och lekamligt.” Vila och trevnad var avsikten.

Tänk att bära så stora drömmar, inte bara för sig själva, utan även för andra.

Ikväll blir det skaldjur och rosé här hemma. Jag tycker så mycket om när maten får ta tid på helgerna, när man sitter länge tillsammans, augustiskymningen lägger sig utanför, och man plockar lite av varje från fat ock skålar. De där kvällarna när allt får vara enkelt, och sommaren stannar kvar en stund till.

Jag håller tankarna borta från att vardagen snart är här igen. Den där känslan av struktur, rutiner har aldrig riktigt varit min vän. Men så påminner jag mig om det där jag redan vet, att vardagen också är min. Att jag formar den precis som jag önskar, och bestämmer vad vardag innebär just för mig. Att frihet för mig, är att äga min tid. Att få skapa, drömma, leva, precis så som jag önskar.

Jag tänker istället på titeln Den som följer en stjärna vänder inte om , och meningen stannar kvar i mig. Det finns något tvetydigt i den. Rent andligt känns den både som en påminnelse och en prövning. Att följa sin stjärna – sin inre längtan, sitt kall – kräver mod. Men det betyder inte att vägen alltid är rak eller självklar. Ibland vill man vända om, ibland behöver man stanna upp, tvivla, kanske ta en annan riktning en stund. Men ändå finns den där, stjärnan som lyser, som visar vägen. För mig är det inte en uppmaning till envishet till varje pris, utan snarare en viskning om tillit. Att fortsätta, även när det är tyst. Att våga tro på att ljuset leder, också när man inte vet exakt vart.

Så jag fortsätter läsa, tar en bit till av melonen. Låter stjärnan visa vägen, åtminstone för ikväll.