Midsommar på Bornholm

Jag hoppas att din midsommar blev precis så som du önskade. Stor eller liten, livlig eller stilla, fylld av människor eller i ditt egna sällskap.

Jag tänker ofta på det där, om hur högtider bär så många förväntningar, jag har dem också. Ofta vackra, men ibland också lite övermäktiga. Bilder av hur det bör se ut, kännas och vara. Jag tror att den finaste formen av firande är det som kommer ur oss själva. När vi lyssnar på varandra och respekterar varandras önskningar, och tillåter att vi gör på vårt eget sätt, oavsett hur det ser ut utifrån.

För oss blev midsommarafton en mysig dag med god mat till lunch här på gården. Bordet pyntades med blommor som plockades på tomten och längst med grusvägen. Vi hade strålande sol hela dagen, och när det blev för varmt, lämnade vi gården och tog oss ner till havet.

Här på ön finns många av gamla badhotellen kvar. De som ser ut precis så som man vill att de ska göra. Ljusa fasader, vitmålade verandor, en känsla av tid som rör sig långsamt. Man föreställer sig hur somrarna såg ut förr, hur familjer reste hit med koffertar fyllda av böcker, hattaskar och svala linneskjortor. Hur barn sprang barfota mellan rummen och sanddynerna, och kvällarna doftade av hav, solvarm hud och nymanglade lakan.

En av mina favoriter är Melsteds Badhotell, och det ligger precis vid strandkanten. Nu är det renoverat, men när man sitter där känns det nästan som att tiden nästan rör sig baklänges. Vågorna rullar in mot stranden, ljuset silas in i matsalen, och jag njöt häromdagen av en fantastiskt tartar där till lunch.

Jag badade från bryggan, och det var ett riktigt kallt dopp, ett sånt som först tar andan ur en, men som sen lämnar kvar ett lugn. Jag samlar på stunder som dessa, och mest på de stunder då den älskade treåringen kommer tar ens hand för att vi ska leka vid strandkanten. Se vem som kan kasta stenar längst och göra högst plask. Stunder där vi bara kan vara.

Älskade barnbarn Just nu är jag på en plats i mig själv där jag vilar mycket i det enkla. I naturens långsamma rörelse, i färgerna som förändras över åkrarna. I hur havet ser ut vid olika tid på dygnet, i att ta in världen fullt ut, men ändå få behålla min lilla bubbla.

Men även i den här ljuvliga stillheten förändras planer och skiftar till något annat. Drömmar vi nästan höll i handen glider oss ur greppet, en resa som inte blir av, ett hus som vi drömt oss in i såldes framför ögonen på oss. Små och stora saker som förändras, även om det bara är för ett ögonblick.

Jag får påminna mig – igen – om det jag försöker leva efter. Att inget är ett misstag. Att det som inte blir, inte var menat. Att något annat är på väg, även om jag inte ser det ännu.

Jag återkommer till tilliten. Till den där mjuka platsen inom mig som viskar att allt ordnar sig. Inte nödvändigtvis som jag hade tänkt, men som det ska.

Att vissa dörrar stängs för att jag ska få möjligheten att öppna andra. Att livet ibland skyddar oss genom att inte låta saker falla på plats för tidigt. Att det finns en sorts kärleksfull logik i det jag ännu inte förstår.

Så jag landar här, med fötterna i sanden, och med blicken mot havet. Med hjärtat en liten bit närmare det jag ännu inte vet, men börjar ana.