En känsla av att något rensats inifrån

Living With Light heter boken, och jag bläddrade i den igår... igen ...jag tar ofta fram den och förundras över hur ljuset faller i de olika miljöerna.

Jag fastnar för orden ovan, kanske för att jag just kommit ur min meditation då jag läser dem. Purity and Purpose, det är vad just meditation ofta handlar om för mig. En känsla av klarhet, som att något rensats och renats inifrån. Inte bara i tankarna, utan i hela kroppen. Det är som att jag får ställa in grunden i mig igen – stilla mig, landa, och komma tillbaka till min riktning.

Detta är inte alltid helt lätt, så som den yttre världen ser ut idag, full av intryck, krav och ständig rörelse. Det är lätt att tappa den där inre grunden, den som binder oss samman med det vi innerst inne vet är sant. Meditationen hjälper mig att hitta tillbaka dit. Till det enkla, det äkta, det rena.

Det är därifrån mycket av mitt skapande kommer, ur ögonblicken av tystnad. När jag känner mig som mest närvarande, som mest jag. När allting som skaver får falla bort, och det som är viktigt får stiga fram i sin stilla självklarhet. Det är då intentioner formas – inte från huvudet, utan från hjärtat.

Jag märker hur jag, gång på gång, tar mig bort från bruset runtomkring. Det där konstanta flödet av intryck, åsikter och krav. En värld som skriker efter uppmärksamhet – och ofta ställer frågan Hur mår du? Men inte lika ofta lyssnar på svaret.

Det är som att vi matas med en idé om att värde sitter i tempot, i hur mycket vi hinner. Hur synliga vi är. Hur bra vi lyckas balansera allt. Men oftare och oftare känns det där som något påhittat, en kuliss. Ju mer jag lyssnar inåt, desto tydligare blir det, att jag längtar efter något annat. Jag längtar efter stilla rum, och riktiga möten. Efter att få skapa utan att prestera, och att få vara i det som är – utan att känna att det måste delas, visas upp eller jämföras.

Kanske är det just därför jag nu känner mig så levande, jag mår otroligt bra. Det finns glädje inom mig, en känsla av att vara precis där jag ska vara, och jag känner tillit. Som om något fallit på plats, utan att jag behövt tvinga det.

Det är inte ett rus, inte ett måste – bara en varm, lugn lycka som rör sig genom dagarna. Jag bär den med mig i möten, i stunderna då jag skapar, i de små pauserna där andetaget får ta plats. Jag märker hur det färgar allt jag skapar just nu. Smyckena får vila i det där lugnet, i känslan av mening.

Jag tror att vi alla bär på den där platsen inom oss, platsen där det inte handlar om prestation eller jämförelse, utan om närvaro, om det som redan finns där, när vi släpper taget om allt som skaver.

Så tack, för att du läser, för att du delar den här resan med mig. Vi behöver fler som väljer det mjuka i en värld som ofta är hård, och vi behöver påminnelser om att det inte alltid är tempot som visar vägen – utan riktningen inåt.