En mjuk paus mitt i veckan

Varje morgon rullar jag ut min yogamatta, innan världen får ta plats. Det har blivit ett löfte till mig själv – att under hela sommaren ska jag ta mig tiden att väcka kroppen långsamt, att känna mitt andetag innan dagen får mitt fokus.

Utanför börjar staden röra på sig, men jag tar inte in det ännu. Jag vill inte, och behöver inte.

Just där, på mattan, finns en stillhet, och den påminner mig om vad som är mitt, innan jag börjar bära annat. Vissa morgnar rör jag mig mjukt genom solhälsningar, andra gånger blir jag sittande länge i tystnad. Det spelar ingen roll hur det ser ut, det viktiga är att jag är där.

Det är som att jag samlar ihop mig – trådarna av mig själv som kanske varit utspridda under natten, tankarna, jag kallar hem dem. En stund med mig, sen får världen gärna komma, men inte förrän då.

Vi har en koltrast som bor på vår gård, och han har gjort det i så många år nu. Varje vår börjar han sjunga morgon och kväll för att locka till sig en hona. Ett år skapade de ett bo i en cykelkorg, och hon låg där och ruvade tills det var en en hel liten hög med nykläckta små dunbollar som tumlade runt i korgen. I år har de byggt ett bo här, precis innanför vår stora port som öppnas många gånger om dagen, och det slamrar från gatan utanför. Men hon ligger där så tålmodigt och ruvar.

Jag tog reda på vad koltrasten står för, och den bär ofta symbolik kopplad till inre röst, stillhet och transformation. Den är en fågel som både sjunger vackert och lever ganska osynligt – vilket gör den till en symbol för det dolda och det djupa inom oss. Koltrasten sjunger ofta i gryning och skymning – övergångstider mellan ljus och mörker. Det gör att den förknippas med inre visdom, intuition och vägledning i övergångar eller förändringsfaser i livet. Trots sin starka sångröst är koltrasten en ganska diskret fågel. Den påminner om värdet i att dra sig tillbaka, lyssna inåt och låta stillheten tala. En symbol för meditation, reflektion och att höra sin egen röst i en värld full av brus. I vissa mytologier är koltrasten kopplad till skuggarbete och personlig utveckling – den leder oss genom mörker till insikt.

Detta gör mig ännu gladare att ha dem här.

Vår innergård är som en liten oas just nu med blommor som slår ut i skiftande färger, fågelsång, och sol som silas genom äppelträdet. Jag känner mig så tacksam över att ha detta mitt i stan.

Det finns många små hörn att slå sig ner i. En kopp kaffe i morgonsolen, en stund med en bok, middag i kvällsljuset. Ofta sitter grannar ute, och det känns bara fint, som att vi delar något, utan att behöva säga så mycket.

Igår var jag ledig mitt i veckan, en liten paus som kändes härlig. Sol och värme, en lunch på -Två små Svin- (deras smørrebrød är de bästa i stan), och sen en hundpromenad med lek och bus. Dagen avslutades vid en brygga vid havet, stillhet och kluckande vatten.

Idag är jag tillbaka på jobbet, jag knyter malas, och skapar inredningar.